Hva er salafisme?

”Salafism” är ett begrepp som allt oftare förekommer i media och bland forskare och det är inte alltid helt lätt att förstå vad begreppet egentligen innebär. Man kan nog lätt få intrycket av att det står för något som är både farligt och våldsbejakande. Som en analytisk term brukar salafism beskrivas som en fundamentalistisk tolkning av islam, alltså en tolkning där man vill återgå till islams ”fundament”. Men vad avses då med fundament?

Här finner vi att salafister menar att man ska följa Koranen bokstavligt och undvika metaforiska tolkningar. Vidare ska man följa profeten Muhammads exempel, som finns nedtecknade i berättelser (hadither) i Sunnah. Sedan åberopar man även de ”fromma föregångarna”, som utgörs av de första generationerna av muslimer. De, liksom Muhammad, ses som goda exempel som man ska imitera än idag. De ”fromma föregångarna” kallas på arabiska för al-salaf al-salih, och därifrån har vi ordet salafism. Salafister vänder sig emot ett okritiskt följande av lagskolor och andra tolkningar, då dessa är etablerade av människor och inte Gud, och kan därför ses som innovation vilket de anstränger sig för att undvika. Det analytiska begreppet salafism används för sådana nutida praktiker och tolkningar. Samma tolkningstendens kan vi dock finna redan under islams första tid, t.ex. bland de som hörde till den hanbalitiska lagskolan, som också betonade vikten av att följa de fromma föregångarna, Koranen och Sunnah. Genom historien har det funnits individer och grupper som haft liknande synsätt, t.ex. teologen och juristen Ibn Taymiyya (d.1328), som även influerar salafister av idag.

Om vi generaliserar lite kan man säga att alla salafister har liknande syn på teologiska frågor och alla understryker vikten av att praktisera islamiska ritualer korrekt och att bete sig som en god och etisk människa. Målet för salafister är som regel att leva ett liv i enlighet med Guds vilja och sprida detta leverne till andra människor och gärna hela samhällsstrukturen. Ett annat mål är att man ska eftersträva att hamna i paradiset efter döden. Men hur når man dessa mål? Det är här som forskare brukar förklara att skillnaderna mellan olika salafister ligger och det visar sig att man är i behov av att nyansera samlingsbegreppet salafism mer. Därför har olika typologier utvecklats. En vanlig skiljelinje är mellan en mer aktivistisk salafism och en mer passiv salafism. Vissa salafister menar att man för att uppnå målen gärna får engagera sig politiskt och bilda politiska partier som kan bidra till att målen realiseras. Andra tycker att detta är helt fel eftersom politiska partier och system är påhittade av människor och inte av Gud. Det ses alltså som innovation. Återigen andra salafister menar att det är legitimt att ta till våld för att uppnå målen, så kallade jihadister. Andra tycker att detta är helt fel eftersom de inte är eniga i att våld är en metod som Gud tillåter. En tredje grupp kallas ofta för puritana, eller fromhetsförespråkande, salafister. De är mer passiva och drar sig som regel undan och förespråkar segregation för att undvika det som de betraktar som en omoralisk omvärld. Dessa puritana är i majoritet i dag bland världens salafister. Det finns inte någon forskning som visar hur stort antal av muslimerna som är salafister men puritan salafism tycks öka i popularitet bland minoritetsmuslimer och det tycks som att andra muslimer påverkas av salafism, inte minst för att de kan känna sig anklagade för att inte vara nog goda muslimer. Vissa belägg finns också för konflikter mellan salafister i Europa och andra islamtolkningar, exempelvis shiitiska.

Forskningen idag har sett mycket på salafism som ett fenomen bland minoritetsmuslimer, men salafism finns också i länder med muslimsk majoritet. Salafism är en sunnitisk form av islam som är starkt influerad av wahhabistiska (hanbalitiska) islamtolkningar. Ett stort forskningsfokus idag är också säkerhetsfrågor. Frågor som diskuteras är om alla former av salafism är problematiska eller om vissa tolkningar kanske endast bör ses som sociala problem och inte utgör ett hot mot demokratin. Jag tycker själv att det är viktigt att religionsforskare studerar salafism, även den våldsbejakande typen, och inte överlämnar detta åt forskare som fokuserar på säkerhetsperspektiv. Dessa har oftast för avsikt att ge vägledande svar på hur radikalisering och våldsbejakande extremism kan stävjas och de är inte alltid särskilt inlästa på islam. Religionsforskare kan här bidra med fördjupade analyser av religiösa ideologier som är våldsbejakande.